Vad bär vi med oss från vår barndom – och hur påverkar det oss som vuxna?
Kan minnen från fosterlivet och den tidiga barndomen påverka hur vi reagerar i vuxen ålder – trots att vi inte minns dem medvetet? Varför uppstår ibland starka känslor eller rädslor utan tydlig orsak? Och kan dessa spår från det förflutna faktiskt läka, om vi vågar se dem?

Forskning och terapeutiska erfarenheter visar att tidiga, ofta omedvetna upplevelser lagras i både kropp och sinne – och kan väckas till liv i vuxna relationer och situationer. Men när vi börjar förstå symboliken i våra reaktioner, finns också möjligheten att bryta gamla mönster och hitta större inre frihet.

Livet kan handla om undanträngda smärtsamma upplevelser, tankar, beteenden och känslor från barndomen som inte försvinner utan finns kvar i vårt undermedvetna och lagrade i kroppen. Dessa kan aktiveras i vårt vuxna liv i mötet med situationer och människor som väcker dessa till liv. Det är då vi hamnar i en iscensättning. Detta är då symboliska personer och situationer enligt Jean Jenson, eftersom de representerar de situationer och personer vi fått erfarenhet i från barndomen (Anki Persson, 2005).

Wide (2021) skriver att Bowlby var den som betonade rädslans betydelse i anknytningsprocessen. Med otrygg anknytning avses två former av strategier och mönster som i mycket är motsatta varandra dvs. undvikande och ambivalenta. I båda formerna av anknytningsmönster hittar barnen lösningar på sin utsatthet. Det undvikande barnet har lärt sig att inte be om hjälp. Det ambivalenta barnet har anpassat sig till ett inkonsistent omhändertagande, lärt sig att bli extra vaksam, fokuserad på kontakt för att hålla kvar vårdtagarens uppmärksamhet. För det desorganiserade barnet finns ingen lösning, där finns bara kaos.

Tidiga erfarenheter

Anknytning handlar om det känslomässiga band som utvecklas mellan ett barn och dess vårdnadshavare (eller andra viktiga personer). Teorin grundades av psykoanalytikern John Bowlby och vidareutvecklades av Mary Ainsworth. Den beskriver hur barnets tidiga erfarenheter av trygghet, närhet och omvårdnad påverkar hur det senare relaterar till andra människor — i kärlek, vänskap och i stressande situationer.

Trygg anknytning – Barnet upplever att föräldern är tillgänglig, lyhörd och tröstande. Som vuxna har dessa personer ofta lätt att både ge och ta emot närhet.

Otrygg-undvikande anknytning – Barnet lär sig hålla avstånd eftersom närhet inte känns tryggt eller föräldern avvisar barnets behov. Som vuxna kan dessa personer ha svårt med intimitet eller känslomässig närhet.

Otrygg-ambivalent anknytning – Barnet blir osäkert eftersom förälderns respons är oförutsägbar. Som vuxna kan dessa personer vara mycket känsliga för avvisande och starkt behov av bekräftelse.

Desorganiserad anknytning – Barnet upplever föräldern som både en källa till trygghet och rädsla. Detta kan skapa stora svårigheter i vuxna relationer, med motstridiga känslor och beteenden.

I den desorganiserade anknytningen finns det en stark koppling mellan traumatiska kränkningar. Vårdnadshavaren är själv desorganiserad och kaotisk samt bär på egen historia av övergrepp och avvisanden. Det är sårbara vårdnadshavare med oreglerbara affektutbrott och bristande impulskontroll, oförmögna att reglera sig själva och oförmögna att reglera sina barn. Det är barn som är fångade i ett olösligt dilemma, där vårdnadshavaren som källa till trygghet också är källan till det som sätter skräck i dem. Det är en omöjlig situation för barnet, då känslomässig övergivenhet upplevs som hot mot självet och dess sammanhållande och integrativa funktion.

Om barnets affekter inte delas med andra riskerar känslorna att förbli omedvetna och ordlösa, skapa fysiologiska och somatiska problem. När det inte är möjligt att dela sina känslor med andra förstärks en redan överväldigande ensamhet. Otrygghet blir en sårbarhetsfaktor. I en extrem omgivning, där det är omöjligt för barnet att under längre tid tolerera ett starkt känslomässigt påslag, blir enda sättet att handskas med starka känslor att disassociera, koppla bort sig från känslotillståndet och hindra det att nå medvetandet. Om barnet behöver om och om igen under uppväxten återgå till disassociation som försvar så blir upprepningen rotat i de neurobiologiska informationskretsarna och en del i den växande personlighetsstrukturen.

Sett ur ett neurovetenskapligt perspektiv, innebär de negativa effekterna, att det skapas en funktionell omogenhet, hos högra hjärnan att hantera stresstillstånd. Hos vuxna syns det genom att de blir låsta i sig själva på ett rigitt sätt. De kan inte vara öppna för känslor som gör att de känner sig känslomässigt levande, kan inte handskas med känslomässig stress och inte uppleva känslomässig trygghet (Wide, 2021). Det beskrivs att 30% av befolkningen har anknytningsskador och knappt hälften av dessa har ett desorganiserat anknytningsmönster. För dessa människor kan traditionell verbal terapi ofta bara bli ett tomt prat och då behöver de i samtalet återföras till kroppsförnimmelser i stunden och de känslor som är kopplade till dessa. (Gerge, 2010).

Anknytning påverkar inte bara relationer i det offentliga och privata livet utan också vår självbild, känsloreglering och hur vi hanterar stress. Men anknytning är inte något statiskt – genom medvetenhet, terapi och nya trygga relationer kan vi förändra våra mönster även i vuxen ålder.

Källor

Wide Kenneth, Integrativ bildterapi, Niarte, Europa, 2021

Gerge Anna mfl, Kreativt gestaltande-psykoterapi, Insidan, Stockholm, 2010